Copyright © All Rights Reserved

Minna Jonsson

Skribent - redaktör - kommunikatör

 

Recension - Blekingegatan 32, Lena Einhorn

 

I slutet av 1990-talet gjorde Lena Einhorn en tv-dokumentär om Greta Garbo. I efterordern till ”Blekingegatan 32” skriver Einhorn att hon trodde att hon därmed ”kunde” Greta Garbo. Detta mysterium.

 

Det var när hon 2005 i Tin Andersén Axells bok ”Djävla älskade unge” fick se de fyrtiotal brev som Greta Garbo skickat till Mimi Pollack, främst under deras studietid, som hon insåg att det fanns en helt annan Greta än den hon lärt känna genom sin egen dokumentär. Från början hade hon tänkt göra en film, men med brist på finansiering och på uppmaning av förläggaren Eva Gedin, kom istället ”Blekingegatan 32” till. Och det är jag glad för.

 

Det känns alltid lite skakigt att läsa en roman baserad på en verklig människa. Just för att jag hela tiden måste ha i bakhuvudet att det jag läser är just det, en roman. Detta blir extra svårt att komma ihåg när det handlar om en så mytomspunnen och privat person – en ikon – som Greta Garbo.

 

Man är i tjugotalets Stockholm, på Dramatens elevskola och den unga Greta Gustafsson, eller ”Gurra” som hon kallas av sina kamrater, känns snart som en kär gammal vän. Vi får se en helt annan sida av den dystra, inåtvända skådespelerskan. En ung kvinna som tycker om att leka, och som har ett pärlande skratt som ibland tar över sorgsenheten.

 

Största delen av romanen utspelar sig i början av tjugotalet. Greta Gustafsson är 16 år när hon slutar i hattbutiken för att spela in en film. Och 17 år när hon börjar på Dramatens elevskola – de år som ska komma att bli de lyckligaste i hennes liv. Och Einhorn har verkligen lyckats fånga den magiska känslan som bara en ung Dramaten-elev kan känna inför ett äventyr.

 

Vi lär känna de andra eleverna på skolan, vi får följa den rena, komplicerade men samtidigt okomplicerade kärleken mellan Greta och Mimi Pollack. Och så småningom kärleken till Mauritz ”Moje” Stiller. Denna lyckliga tid varvas med mellanspel då Garbo befinner sig i USA, långt ifrån lycklig.

 

Det är en roman som känns. Och som hänger sig kvar långt efter att jag har slutat läsa, långt efter det att Lena Einhorns berättelse är färdig. För när jag har läst ”Blekingegatan 32” från pärm till pärm googlar jag alla namn i boken. Jag tittar på alla klipp jag kan hitta på you-tube. Jag har helt enkelt förälskat mig i den unga, bestämda men ändå märkligt undergivna Greta Gustafsson. Fiktiv eller riktig. Hon som kunde vara sprudlande glad men som alltid fick kämpa med sin blyghet och sin inneboende sorg. Mimi frågar ofta Greta i boken ”Vad har hänt dig?”. Och det skulle jag också vilja veta.

 

Jag hoppas att den blir film en dag. Jag hoppas att vi får följa dessa ungdomar på elevskolan genom en gnistrande vinter-Stockholm under tjugotalet. Det förstår ju vem som helst att det skulle bli en magisk film.

 

 

Recensionen i Gefle Dagblad