Copyright © All Rights Reserved

Minna Jonsson

Skribent - redaktör - kommunikatör

 

Recension - En mörk strimma av ljus, Samar Yazbek

 

Det är stundtals plågsamt att läsa syriska Samar Yazbeks bok "En strimma av ljus". Men det är en mycket viktig roman, skriver Minna Jonsson.

 

Samar Yazbek är en syrisk författare och journalist. Hon föddes 1970 i Jable, Syrien och är för närvarande bosatt i Paris. Yazbek fick hösten 2012 svenska PEN.s Tucholskypris för ”Woman in the Crossfire”, en rapport från Syrienkriget. Hon är aktiv i Women’s Initiative Organization, som kämpar för kvinnor och barns rättigheter i Syrien. Den 30:e september gästar hon Kulturhuset i Stockholm och jag har läst den första boken av henne som kommit på svenska; ”En mörk strimma av ljus”.

 

Romanen utspelar sig i Syrien och handlar om två kvinnor, Hanan och Alya. Framför allt handlar den om Alya som inte ens är tjugo år gammal, hon har varit Hanans tjänsteflicka i över åtta år. Ända sedan hennes far sålde henne till Hanan för en summa pengar. Alya kommer från slummen, från fattigdom och elände. Hon kommer från en familj där modern jobbar ihjäl sig för att försörja sin familj som ofta får gå hungrig och där den hänsynslösa fadern gång på gång våldtar sin fru och misshandlar sina barn.

 

Hanan, vars äktenskap varken innehåller kärlek eller sexuell njutning, utvecklar i stället sexuella kärleksrelationer till kvinnor och gör således den unga Alya till sin älskarinna på natten och tjänarinna på dagen. Men en natt när Hanan inte kan sova smyger hon ut i hallen och ser en ljusstrimma från sin makes sovrum och när Hanan kommer på Alya även i makens säng slänger hon ut henne. Uppfylld av svart­sjuka och ilska över älskarinnans svek, snarare än makens.

 

Det är där romanen börjar. På väg tillbaka till sina hemtrakter plågas Alya av minnena från sin uppväxt i slummen medan Hanan börjar inse misstaget i att jaga iväg sin älskade Alya, den enda värmen hon har.

 

”En mörk strimma av ljus” är en roman om ensamhet. Språket är nästan poetiskt i innehållets råa mörker. Något som gör att romanen känns uthärdlig där den annars skulle ha känts enbart plågsam att läsa. För den gör ont. Det är tungt att läsa om andra människors tragiska öden, särskilt när det handlar om människor som är så maktlösa som de unga kvinnorna ändå är i bokens mansdominerade värld. Men det är också en klasskildring som målar upp en smärtsamt tydlig bild av ett ojämlikt samhälle. Om den stora skillnaden mellan Syriens fattiga och rika, män och kvinnor.

 

Det här är ingen nöjesläsning. Många passager är riktigt vidriga med små flickor som blir brutalt våldtagna av äldre pojkar. Och inget av romanens förhållanden känns värdigt, jämställt eller vackert. Inte heller de mellan bokens kvinnor för det är alltid någon som bestämmer och någon annan som lyder. Men även om innehållet ofta är övermäktigt och ingenting man slappar med en lördagseftermiddag så är det en viktig bok, som känns. Som lämnar avtryck, länge. Även när man inte vill tänka på den mer.

 

Recensionen i Gefle Dagblad