Copyright © All Rights Reserved

Minna Jonsson

Skribent - redaktör - kommunikatör

 

Recension - 1989, Linda Skugge & Sigrid Tollgård

 

Linda Skugge och Sigrid Tollgård har skrivit en spänningsroman, och samtidigt en relationsroman som handlar om trasiga människor. Den är ojämn, men ändå värd att läsa, menar Minna Jonsson.

 

Mina känslor för Linda Skugge är blandade och har varit så under en rätt lång tid. Jag läste ”Saker under huden” några år efter att den kom ut 1998. Och ”Fittstim” var väl i princip en bibel för alla unga tjejer födda på åttiotalet? Så jag följde Linda Skugge och jag såg henne som någon typ av feministisk förebild. Men så gick hon ut i Expressen och meddelade att hon skulle sluta kalla sig feminist ungefär samtidigt som hon började komma med ett flertal uttalande som jag inte alls kunde eller ville relatera till. Det var väl ungefär där jag slutade följa Linda Skugge. Jag antar att jag kände mig en smula sviken.

 

Nu har jag dock kommit över det och innerst inne tycker jag ju att Linda Skugge är en kool katt. Därför var det oerhört spännande att ta sig an ”1989 – Leva eller överleva” som Skugge har skrivit tillsammans med sin syster Sigrid Tollgård.

 

Bland det första som händer i ”1989” är att jag blir presenterad för dess karaktärer. Hela raddan karaktärer, på en gång. Så jag gör samma sak. Historien handlar alltså om Sibylla, Rune, Eva, Wenche, Gustaf, Carl, Anna, Nicole, Bobo, Gunnel, Majken, Olivia och Jonna. Det är inte utan att det känns lite spretigt och osammanhängande i början.

 

Vi får följa karaktärerna under olika årtal. Ofta är det slutet av åttiotalet på det lilla pensionatet, Optan i Gudbrandsdalen i Norge där två familjer enligt tradition firar påsk tillsammans varje år. Ibland är det nutid och systrarna Majken och Gunnel som inte helt olikt ett ”Bröderna Hardy”-sätt utreder mysteriet kring sin mamma Wenches nyliga och plötsliga död, också det i Gudbrandsdalen. Det är en spänningsroman, samtidigt som det är en relationsroman som handlar om trasiga människor som försöker lista ut hur man inte bara ska överleva, utan leva.

 

”1989” är en ojämn historia. Både innehållsmässigt och språkmässigt. Systrarna Majken och Gunnel känns som seriefigurer i en riktig värld. Jag tänker på filmen med Roger Rabbit, de känns inte på riktigt. De känns klumpiga och tecknade. Och musikreferenserna de far med och än värre; litteraturreferenserna, de känns påtvingade och blir fåniga. Detta gör att jag snabbt skummar igenom passagerna med Majken och Gunnel. Vilket är synd, för författarsystrarna har lyckats med allt annat i den här boken.

 

Jag tycker om sättet relationerna avtäcks på. Hur jag till slut har lärt känna alla karaktärer och förstår hur landet ligger. Boken är precis det den vill vara, en spänningsroman. En bladvändare.

 

Recensionen i Gefle Dagblad