Copyright © All Rights Reserved

Minna Jonsson

Skribent - redaktör - kommunikatör

 

Krönika - Min största skräck

 

Min största skräck är att litteraturen ska dö ut. Inte helt, men att det så småningom bara ska finnas riktigt ”fin” och ”svårläst” litteratur som bara är förbehållen en så kallad kulturelit.

 

Min största skräck är egentligen att sväva omkring i rymden till det att luften tar slut i rymddräkten. Det, vulkaner och slukhål är mina absoluta fobier och största rädslor. Vissa säger att de är fåniga eftersom det inte är troligt att jag någonsin kommer att behöver möta någon av dem. Men en rädsla är en rädsla. Är en rädsla.

 

Men litteraturrelaterat så är jag rädd för att litteraturen kommer att dö ut bland gemene man och bara leva kvar i en liten klick människor som har bestämt sig för att de vet vad som är god litteratur och inte. Jag säger inte att detta är en mer relevant rädsla än den att bli utskickad i den oändliga rymden för att dö syrebristdöden. Men det är ändå någonting jag tänker på ibland. Det finns ett par tecken som tyder på att min litterära rädsla inte är helt obefogad. Dessa två tecken, beskrivna nedan, utgör en groende grund för min växande oro.

 

Förutom den försämrade läsförståelsen bland dagens ungdomar som vi kunde notera i och med PISA-undersökningen så är problemet att många ungar faktiskt gör andra saker än att läsa på fritiden. Jag jobbar extra i en bokhandel och får ofta frågan från oroliga föräldrar och släktingar ”Det är bara ipad:en och datorn som gäller nu för tiden, hur ska jag få barnet att läsa?” och jag rekommenderar alltid de mest händelsefulla, spännande och framför allt de mest lättsmälta böckerna och hoppas innerligt att det blir just den boken som får just den ungen att titta upp från dataskärmen. Men jag befarar att den ofta ändå bara blir liggande i något dammigt hörn under sängen. Ensam, rädd och alldeles övergiven.

 

Det som utgör grunden för min rädsla inför framtiden är alltså detta kombinerat med samhällets eller kanske bokbranschens växande behov av att utpeka vissa böcker som ”svår” litteratur. Jag ser en fara i det eftersom det gör att vissa böcker verkar förbehållna en viss grupp av människor medan det är till för att avskräcka en annan. Man sätter en svårläst-stämpel på boken som gör att många aldrig ens tar chansen att läsa den, vilket i sin tur hindrar människor från att upptäcka litteratur som kanske hade berikat dem! Och vem ska egentligen bestämma vad som är svårläst för vem. Man bör för övrigt inte lägga så mycket vikt vid hur ”svår” litteratur man läser utan snarare fokusera på ATT man läser. Om spännande deckare får ens tår att krulla sig eller om man är typen som älskar att försvinna in i det som i vissas ögon ses som ettusentvåhundrasjuttiofem sidor ”pretentiöst blaj” så är det ingen som ska döma någon för det. En bok är en bok. ÄR en bok.

 

Jag är medveten om att indelningen mellan fin och ful litteratur har gjorts i alla tider, precis som det alltid har funnits barn som inte tycker om att läsa. Men behovet av svårläststämplarna har ökat, barn som inte läser har blivit fler. Och tänk om detta sammanstrålar och de som bara läser lite blir avskräckta helt från att läsa för att de inte anses läsa tillräckligt svåra böcker? Då har vi min framtidsvision. The horror!

 

Om vi skulle kunna få fler barn att läsa samtidigt som vi slutar upp att dela upp litteraturen så fasligt i vad som ska anses fint och svårt och fult så tänker jag att jag har en mindre sak att behöva oroa mig för här i världen. Att kolla varje steg jag tar efter slukhål är jobbigt nog.

 

Krönikan i Gefle Dagblad