Copyright © All Rights Reserved

Minna Jonsson

Skribent - redaktör - kommunikatör

 

Krönika (TV) - Det känns inte lika lätt att andas längre

 

Jag hade tänkt skriva en krönika om Allison Dubois och serien Medium, om hittepåliv och om dramaqueens. Den kanske kommer senare, kanske inte. Jag tänker att den nog varken gör till eller från i någons liv.

 

Jag tittar ut genom fönstret, det är en solig höstdag. En sådan där dag där luften bara känns frisk att andas. Och precis lagom mycket höst för att träden fortfarande ska vara vackra, en sprakande prakt av orange och gult och rött. I SVT:s morgonsoffa har Sverigedemokraternas Erik Almqvist suttit och försvarat varför de hotar folk med järnrör och varför kallar en ung tjej för hora när hon ifrågasätter deras beteenden. Riksdagsmän som kallar människor för horor och fittor och blattar. Och jag känner ett illamående ur maggropen när jag tänker att det här, det är på riktigt landet jag lever i. Det här är vad det har blivit. Och det är för att vi ville det. Vi röstade fram det här främlingsfientliga partiet. Inte jag. Och kanske inte du heller. Men Sverige gjorde det. Plötsligt känns det inte lika lätt att andas längre.

 

Det värsta av allt är ändå att de filmar varandra där de ger sig på en full man, de hotar honom med järnrör, filmar det som om de skulle vara tonåringar på glid, som tycker att de gör någonting tufft tillsammans. Och jag tycker att det alltid känns surrealistisk och som hämtat ur den amerikanska filmen American History X. Fast nu är det på riktigt. I Sverige. Och det är alltså vuxna människor i ett riksdagsparti. Även om en av ursäkterna i morgonsoffan var att de inte satt i riksdagen när detta skedde. Almqvist förklarar det hela med att han mådde väldigt dåligt under den här tiden, för det är inte lätt att vara rasist. Det är inte lätt att bli tagen på allvar när man har främlingsfientliga åsikter och då är det i stället enkelt att bli arg. Särskilt när man är full. Det är lätt att avreagera sig. Han sitter där i morgonsoffan i min tv, i mitt vardagsrum och tycker synd om sig själv. Troligtvis inte för att han tycker att han har gjort någonting fel. Utan för att han har blivit påkommen.

 

Jag, däremot, jag tycker synd om alla människor som har röstat fram det här partiet. Jag tycker synd om dem som har röstat fram Sverigedemokraterna och tänker ”Herregud, vad har jag gjort!?” Men jag tycker ännu mer synd om dem som inte har kommit till insikt. Som tycker att Sverigedemokraterna är det bästa som har hänt svensk politik. Jag tycker synd om alla oss andra som måste se detta i våra morgonsoffor. Se klipp på hur Sverigedemokraterna förklarar att det här, landet vi lever i, det är deras land. Hur kunde det bli så? Jag hoppas att vi inför nästa val tar tillbaka det. Tar tillbaka vårt land från dessa vanvettingar. Och jag hoppas att min tv kommer att vara fri från dessa människor i fortsättningen.

 

Jag heter Minna Jonsson, 31 år. Jag är uppvuxen i Gävle, har bott i Uddevalla och finns just nu i Stockholm. Jag jobbar på bokförlag och ibland skriver jag tv-krönikor. Och det här, det här är mitt land.

 

Krönikan i Arbetarbladet