Copyright © All Rights Reserved

Minna Jonsson

Skribent - redaktör - kommunikatör

 

Krönika (TV) - Hur kan alla karaktärerna vara så oberörda?

 

Jag har tänkt på en sak. Ibland gör jag det. Tänker på saker. Ibland handlar det om existentiella och livsavgörande saker men oftast handlar det om saker som är serierelaterade.

 

På sistone har jag börjat titta på ”Haven” (första säsongen finns på Netflix och allt som allt finns tre säsonger och den fjärde börjar sändas i USA i höst). ”Haven” är en amerikansk/kanadensisk serie från 2010 som är vagt baserad på Stephen Kings novell ”The Colorado Kid”. Den utspelar sig i en fiktiv stad som heter Haven i Maine (som alltid när Stephen King har någonting med saken att göra). Serien är handlar om FBI-agenten Audrey Parker (Emily Rose) som kommer till den lilla staden, bekantar sig med polischefens son som också är polis och som inte har någon känsel och plötsligt börjar mystiska saker hända. En ganska typisk amerikansk serie alltså. Nu låter jag kanske raljant i tonen och som om sådana som jag är alldeles för snobbiga för att titta på den här typen av serier är. Fast den som har läst en enda av mina tidigare krönikor förstår naturligtvis att jag älskar ”Haven”. För det gör jag. Den är en typiskt bra underhållningsserie med lagom dos spänning, mystik, konstiga varelser/händelser/dödsfall och en gnutta romantik. En annan sak som jag tycker är ganska roligt är att serien och några av dess karaktärer är ganska aktiva på Twitter. Och då och då kan man se lappar uppsatta som statister i serien där det står vilka man ska följa. Och jag gillar när man liksom interagerar med sin publik så där.

 

Men ingenting av detta spelar egentligen någon roll för det är inte det jag har tänkt på. Men det var ”Haven” som fick mig att börja tänka så jag kände mig tvungen att ge någon typ av introduktion till de som inte har sett den. Hur som helst, det jag kom att tänka på var detta; Varför blir människor inte ledsna när släkt och vänner dör? I serier alltså, i synnerhet sci-fi-serier. Och ganska direkt efter att jag hade ställt mig frågan kom jag på svaret; därför att det inte skulle vara roligt att se en serie där en vän eller familjemedlem dör i vartannat avsnitt och de övriga karaktärerna skulle gå omkring och vara helt deprimerade i flera säsonger. Men ändå det här typiska ”Jaha, där blev min mamma mördad. Jag sätter mig här lite i sanden på stranden med huvudet i handen sista halvminuten av det här avsnittet.” OCH SEN ÄR ALLT SOM VANLIGT. Jag köper det inte. Jag köper det inte alls. En kan ju tycka att karaktärer åtminstone borde sörja i tre fulla avsnitt när en familjemedlem dör. Och två om det är en vän. Och ett om det är en bekant.

 

Det är förövrigt ingen som någonsin sörjer sina bekanta i sci-fi-serier. Det är som om de förväntas dö eftersom de i princip bara är statister. Det är kanske ingen som fäster sig så noga vid dem eftersom karaktärerna innerst inne vet. Då är det mest ”Oj, min barndomskamrat självantände och brann ihjäl, nu måste vi hindra resten av staden att gå samma öde till mötes.” och det är allt som sägs om den saken. Jag tycker inte att det känns realistiskt. Jag menar, lite ledsen skulle man väl bli ändå.

 

Krönikan i Arbetarbladet